2013-09-18

Idag är en dag som man ändå känner sig stark. Stark och stark... de kan man ju diskutera hur man vill. Förstår inte att man kan kalla någon stark som måste gå igenom något sånt här. Idag är helt enkelt en dag som jag inte gråter när jag vaknar, tar mig längre än soffan och har ryckt upp sig lite. De låter säkert tragiskt. Men livet är tragiskt nu. De är förjävligt, de är ofattbart.

Oftast går dagarna igenom. Hur? ja det kan jag nog inte svara på, mkt säkert tack vare wille.
Just nu lever jag i en sorg varje dag. En som bränner på hjärtat så fort jag slår upp ögonen tills jag går och lägger mig.. När man väl somnar börjar mardrömmen som aldrig tar slut. Jag vet inte om jag vill vakna på morgonen för att se va dagen har framför sig, ja vill inte somna för jag vet inte vad natten har att erbjuda..

Saknaden efter pappa har på något sätt redan börjat, den började den dagen då cancern tog honom.
Att han aldrig ska få vara den som han alltid varit. En pigg och glad Pappa och Morfar. Att inte ha den fina passion för mat och alla lek stunder med barn och barnbarn. Det känns förjävligt!
Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan pappa. Han har varit den som kommer leva längre än jag själv, alltid den som kommer att ge goda råd och hjälpa en igenom livet. Va hände? Jag är glad att jag fortfarande får ha honom i livet jag tackar för varje dag jag får, men jag är så otroligt ledsen att han inte får vara Niklas.

Jag önskar så varje dag att han ska bli bättre att det ska ske ett mirakel. Att han ska bli frisk! Hur kan de va så svårt att hitta ett botmedel som får bukt på denna hemska vidriga jävla skit sjukdom. Som tagit så många fantastiska liv. Så många unga som inte ens har fått börja sina liv.... de är ju sjukt?!

Dessutom har cancern inte bara tagit min pappa den har även gått vidare i familjen... Vart ska de sluta.. ? Hur ska man orka? hur ska man ta sig igenom allt?
Mitt i allt så får en annan familjemedlem hjärtinfarkt och har precis opererats och kämpar för sitt liv..

Ja ni förstår säkert att livet är tragiskt....

Tack Wille för att du finns, mamma hade aldrig klarat detta utan dig!